Göteborgsvarvet – Dag 18 av 31

Kunde inte somna i natt. Vred och vände på mig. Dessutom hade dottern lite feber och vaknade var tjugonde minut. Lite som kinesisk vattentortyr.

Satte mig ner vid frukostbordet och åt en tallrik fil med Finax müsli. vanligtvis äter jag startmüsli, men den kostar 44 kronor, vilket inte går för sig under en ekonomisk månad. Müslin smakade i stort sett ingenting. Just idag gjorde det inte så mycket. Jag var nervös och tankspridd. Sonens ihärdiga sjungande om puffar och bockarna bruse hördes nästan inte. Hur fasen skall jag ta mig runt varvet utan att bryta något? Man vill ju inte heller ”bara ta sig runt”. Det är ju ett kvitto på att man börjar bli gammal.

Duschade, rakade mig och tog på mig löparkläderna. Klockan var bara elva. Vid halv ett stod jag utanför porten och väntade på en kompis som också skulle springa. En timme senare, precis på utsatt tid, kom han.

Eftersom jag förra året sprungit på medelmåttetiden 2.07 startade jag en halvtimme efter honom. När han gick bort till sin startgrupp började tankarna snurra i huvudet. Uppvärmning! Man måste starta kroppen innan man ger sig ut helt otränad på en 21km lång löptur! Kom på mig själv med att köra inövade slagserier i miniformat mot kroppen. Lite likt höjdhopparen Holm. Sprang sedan helt oväntat upp i skogspartiet ovanför starterna och körde lite blandade 10 meterslöpningar i olika riktningar. Stretchade vant mot varje träd som inte var nedpinkat av löpare med trötta blåsor.

14:58 stod jag i startgrupp 13. Hamnade mitt i en dansk löpkoloni där mor och dotter skrattade och tog bilder på varandra. Frågade om de ville att jag skulle ta en bild av dem och de räckte glatt över sin Iphone till mig. Med stor vana och Göteborgsk turistvänlighet tog jag två bilder och önskade dem lycka till.

De danska asen sprang förbi mig, glatt vinkandes, vid fyrakilometermarkeringen. Försökte ta rygg på dem, men insåg snabbt att det inte var någon bra idé.

Vid sex kilometer började hjärnan komma med ursäkter som ”Om du springer 7 kilometer har du avverkat en tredjedel – då är det ok att gå!”. Dock missade ögonen den markeringen och först vid åtta kilometer insåg hjärnan att fristräckan redan var passerad. Tog rygg på en tjej i rosa t-shirt. Hon hade lagom fart och jämnlång med mig.

Sprang genom hela loppet med tankarna på helt andra saker. Jobb, pengar, boende, barn.. allt utom just löpning. Helt plötsligt stod det ”14” på skylten och då for det bara positiva tankar genom huvudet. ”14.. då har jag sprungit två tredjedelar. Hisingen avklarat. Bara att fortsätta”.

Runt kvart över fem sprang jag i mål på tiden 2.17. Tio minuter sämre än förra året då jag tränat regelbundet inför varvet. Väldigt nöjd. Fick dessutom uppmuntrande ord från en medlöpare som jag tydligen dragit över Götaälvbron. Hon hade rosa t-shirt och och visst var det tjejen som dragit mig genom hela sannegårdshamnen. Log mot henne och gratulerade henne till ett väl genomfört varv och gick snabbt bort mot medaljutlämningen. Fick min kexchoklad och banan. Karola med k ringde. ”Är du redan i mål? Vad duktig du är!”. Oh yes.

Hem. Duscha. Packa ner mat. Barnen i bilen. Grill hos vänner på kvällen. Vi kom dit lite sent och det hade börjat bli kallt. Grillen var dock på topp och det var länge sedan en hamburgare  smakat så gott. Efteråt gick vi in till dem och hade  jag fått en plats i deras soffa, vilket jag tyckte mig vara värd, så hade jag somnat direkt. Kanske var det ett taktiskt drag av dem att låta mig stå, kanske ren jävulskap. Det funkade för jag höll mig vaken och deltog flitigt i konversationen.

Sonen passade på och tryckte i sig en hel påse chips. Sedan satte han sig i soffan och sa, ”Jag mår ont i magen”. Har nog aldrig kört så lugnt hem som ikväll.